Ta ansvar - ett bortglömt jobb i Coronatider

Vårt kära land har haft en tämligen enkel resa de senaste  206 åren. (Vårt senaste krig var när vi anföll Norge 1814.) Vi är inte vana vid allvarliga kriser som kan hota våra liv och vår välfärd.

Att ta ett kollektivt ansvar är väl inte det som ligger först på agendan i dessa ME/Myself/I - tider. Men vi är ju ett antal vuxna med fullt fungerande hjänkapacitet, vi kan tänka och någonstans har vi, om vi letar, empati. Men det tycks som den "personliga friheten" är så inpräntad att man tror att ansvaret inte gäller en själv. Jag blir SÅ förbannad när jag hör/ser/pratar med de som tror att ansvarer inte gäller dem själva.

Om det är så j...a svårt att ta ansvar så tänkt om det vore du som var en riskperson: ville du att alla struntade i ansvaret och utgjorde smittorisk?

Anledningen till försiktighet och karantän är att hålla sjuktalen nere. Vi har redan sjukpersonal på knäna. (All heder till dem alla!!)

Faksimil SVD

Varje liv en roman

...är ett talesätt.

Just nu känns det som om det inte finns någonting att skriva om. Livet lunkar på. Jag blir "riktig" pensionär om några månader och det känns bra....inte minst i plånboken, då tjänstepensionsdelen börjar trilla in. Men jag har inga spännande influencermöten, inga "samarbeten" som ger läsare och inkomst.

Fast det finns ju alltid något att nedteckna. Händer det inte utanför, så händer det i knoppen. Alla tankar, alla bearbetningar av händelser, möten och ,inte minst, vår oroliga värld.

Tacksamhet är en återkommande tanke och känsla hos mig. Jag är frisk, jag har en fin man, underbara barn med fina respektive och mina helt fantastiska barnbarn. Varje stund med dem är en gåva. Klyschigt? Jepp, men inte mindre sant för det.

Så blev det då lite nedskrivet ändå....där ser man. Jag mår bra av att skriva, så ingenting lovat, men jag återkommer nog i senare...kanske redan i morgon.

Källa: Pinterest