Den senaste tiden har kastat sig mellan sorg och glädje. Jag tänker på min farfars favoritpsalm (nr 364) ”Sorgen och Glädjen de vandrar tillsamman, medgång och motgång här ständigt följs åt.”
I veckan så var vi på begravning. J, som vi känt sedan han föddes, gick hastigt bort. Alldeles för ung och med en lovande framtid. Han lämnade två små söner och en stor sorg hos oss alla. Sorgen ger mig en påminnelse att akta stunden, ta vara på dina älskade och låt dem veta att du älskar dem. Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn…
Veckan avslutades med en glädjens stund: min brorson döpte sin dotter. Lilla Astrid tittade storögt på alla och var helt lugn inför det som hände. Hon fick till och med doppa sina små händer i dopfuntens vatten. En fin stund att ta tillvara.