I dagens Aftonblad finns en komprimerad berättelse om 11:e september, skriven av dåvarande utrikeskorrenspondenten Wolfgang Hansson. Jag tänker när jag läser den att måste jag läsa den, jag kommer ju ihåg varje minut. Jo, jag måste läsa den för att påminna mig själv hur sårbara vi alla är, oavsett världsdel. Hur varje minut räknas och hur illa vi människor kan göra varandra, medvetet och omedvetet.
Jag hade slagit på TV:n för att titta på nyheterna. Där sas att ett plan flugit in i en av World Trade Centers torn. "Vi har inte mer information för tillfället, men..." Då slog jag över till CNN lagom till att få se det andra planer krascha in i det andra planet. Sedan följde jag nyhetssändningarna, mestadels i CNN, oavbrutet. Känslan jag hade? Att det var så totalt overkligt, att detta händer inte, jag sitter inte och tittar på det som sker i realtid. Men det var sant, det hände verkligen.
Det som hände som skulle förändra världen. Det skulle förändra världen lika radikalt som världskrigen. Efter 11/9 skiljer världen på oss och dem, på svart och vitt, på kristen och muslin. Människor blir demonförklarade utan att kunna försvara sig. Människor är förklarade skyldiga utan att få sin talan. En huvudduk eller svart hår räcker för att vara "en av dem".11/9 ger legitimitet till otaliga övergrepp på alla sidor. Följderna skapar mer ondska.
Men det är kanske lätt för mig att säga. Jag var inte där, jag är inte amerikan, jag miste inte nära och kära. Jo, jag kan faktiskt se en annan väg. Jag behöver bara vända mig till väster, mot mitt grannland Norge och se att det finns andra vägar att gå. Vägar som inte leder till mer ondska.
Men om det hänt i Göteborg, det som planerades, vad hade jag tyckt då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar