När min mor gick bort var det väntat, svårt, men väntat. Hon hade varit sjuk i många år. Det blev inte enklare för det, sorgen är svår ändå, trots att man var förberedd. Med pappa så var det inte väntat. Ja, han hade kranskärlsproblem, men inte så allvarligt. Det gick så fort och nu är jag föräldralös. Ingen far och mor. Men så är livet, till sist så är det du själv som är äldst…
Vi har bestämt tid för att sätta urnan på plats. Min bror och jag kommer ensamma ta hand om det. Det känns som ett bra beslut, då inte alla kan närvara. Pappsen äntligen på plats hos mamsen, hans stora kärlek och mittpunkt i livet.
Döden vandrar runt bland oss och idag fick vi ett dödsbud igen. Det blir plötsligt svårt att andas och medkänslan med de drabbade är stark. Vad göra? Vara närvarande, lyssna, fixa det praktiska runt omkring och ha medkänsla.
Vad finns mer att säga? Var rädda om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar