Kusinträff - inledning

 INLEDNING

Så är jag tillbaka på hemmaplan igen efter en träff med mina kusiner. Det har varit återföreningarnas och minnenas dagar för oss, och en chans att se vad det nu var man pratade om för vår familj.

Allt vi besökt har inte sett ut som jag mindes, men det är bara att blunda så står allt framför mig. Känslan finns kvar, det räcker långt.

Att vi har går tillsammans och återupplevt gemensamma minnen är i sig ett härligt minne som kommer att bevaras.

Piteälven i midnattssol

Det finns ju många anledningar till att man träffas. Att man är en släkt kan vara en, så god som någon annan. Generellt kan man säga att vara släkt innebär inte att man med automatik har någonting gemensamt. Man kanske bara träffas vid stora händelser, begravningar och bröllop, eller inte alls. Det sistnämnda kan bero på avstånd, ovilja eller att man inte känner att man, just, inte har någonting gemensamt. Många känner sig närmare sina nära vänner än sin släkt.

I mitt fall har vi varit nära som barn, men sedan har avståndet vuxit, som det kan göra på grund av livsval. Men det är aldrig försent att återuppliva vänskapen, speciell inte i vårt fall där vi varit så nära och där vi har så mycket historia tillsammans. 

Undertecknad tillsammans med farfar, i en paus i höskörden. Gott med pinne?

Utgångspunkten för vår träff har varit våra farföräldrar, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.