Don´t worry be happy eller nu är jag ”utanför farozonen” för canceråterfall

För fem är sedan fick jag diagnosen cancer, malignt melanom.   

Knölen på benet visade sig inte vara en fettknuta.   

Tiden tills idag har det varit en resa som, bitvis, har varit för jävlig. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt språkbruk, för det HAR varit för jävligt ibland. 

Att oroa sig för nästa undersökning. Inte undersökningen i sig, utan vad resultatet blir. 

Att inte prata om cancern med en del. Varför? Många klarar inte av det helt enkelt. Det påminner dem om sin egen dödlighet. 

Att fylla i vita arkivet, ifall… 

Och alla dagar i svart/vitt/grått där emellan.

Men den här resan har också inneburit ovärderlig kunskap om mig själv. 

Jag är mycket starkare än jag trodde. 

Att de som man trodde skulle stötta inte var där…. 

Medan andra överraskade mig med sin medkänsla. 

I går var det fem år sedan jag insjuknade och mitt sista besök på Radiumhemmet. Ja, jag vågar säga så. Som min läkare sa ”jag vill inte ha tillbaka dig som patient, men gärna ett besök av en medmänniska”. 

Det är över nu. Jag är ju inte friskförklarad, jag är ”utanför farozonen”. C-spöket kan alltid komma på återbesök, det är abern med detta. 

Men nu är det slut. Nu är jag ”utanför farozonen”. Och det räcker för mig. 

Jag firar det. Jag korkar upp champagnen.  

Yesterday was my last visit at the cancer clinic. I´m “out of the danger zone” and that´s an occasion to celebrate. Bring me champagne!